Här kommer den existensiella krisen

Så att jobba som telefonförsäljare tog död på mig och mitt självförtroende snabbare än något jag någonsin har gjort tidigare. Två dagar klarade jag mig där innan min panik och sociala fobi tog över helt och hållet. Jag trivdes, på mornarna kände jag ingen ångest och bävan för att spendera åtta timmar på ett kontor.
 
Det var först när jag kom in dit, satte mig ner vid datorn och loggade in.
 
Jag satt och stirrade på skärmen framför mig och undrade vad personerna jag var påväg att ringa till gjorde just nu. Kanske låg de fortfarande och sov, kanske var de påväg till jobbet. Kanske var det så att de städade huset. Gjorde någonting. Och så ringer vi och stör. Motviljan började gro
 
Jag lyssnade på de runt omkring mig, hur de arbetade. Vissa kom bara till introduktionen, vissa kom lite längre. Men de flesta samtalen slutade ändå utan att de sålt någonting. Jag försökte räkna hur många sälj de gjorde i timmen, och hur många totala samtal de gjorde. Tänkte att jag skulle göra det idag, se hur stor chans det är att lyckas. Men jag satt bara och stirrade.
 
Till slut började jag skriva lite. Kreativiteten slår alltid till som bäst när man försöka skjuta upp något man måste göra. Då passar det för händerna att röra sig längs linjer på papper som en gång varit träd, som en gång varit frön. Så jag skrev. Skrev om saker på jobbet. En konversation som precis hade utspelat sig mellan mig och de två tjejerna som tagit hand om mig dagen innan. 
 
Det satt en ny person på platsen där min "mentor" suttit. Hon hade smala ögon brunt hår och en söt röst. Men sättet hon tittade på mig när jag bara satt där stirrandes, det var ingenting sött med det. Hennes blick var anklagande. Varför jobbar du inte? sa dem. Det är inte så jävla svårt? Jävla latmask. 
 
Så jag reste mig upp i ren protest. Hennes blick skulle inte döma mig. Och om jag inte jobbade, vad gjorde jag här då. I en sekund funderade jag på att sätta mig ner igen, låtsas som att ingenting hade hänt. Jag hade tänkt hela morgonen på det här. Var det värt att vara här? För pengar? Jag hade inte ringt ett enda samtal, jag skulle aldrig få någontin sålt. 
 
Till slut gick jag in till personen som varit min chef i exakt en dag och två timmar. Jag visste inte hur jag skulle börja, så jag stod tyst i några sekunder innan jag sa att jag inte visste hur jag skulle börja. Sedan förklarade jag.  Jag klarar inte av jobbet. Jag har lätt social fobi. Jag är introvert. Jag trodde det skulle vara lättare om jag inte såg personen jag pratade med. Jag hade fel. Jag gillar inte att prata i telefon.
 
Hon lyssnade och hon förstod. Min nya chef var bra på det sättet. Hon sa att vissa människor inte är skapta för sån här typ av försäljning. Att det var fler på det här jobbet som inte var lämpade. Hon bad mig stanna tills rasten för att inte väcka misstankar.
 
Tårarna kom inte förrän jag satt på bussen hem. Musiken i öronen väckte känslorna. Jag kände mig värdelös. Vilken människa sumpar ett jobb för att hen har social fobi? För att hen inte är kapabel till sociala interaktioner? Ensamhet och ångest. Kommer min introverta personlighet någonsin låta mig ha ett normalt liv? Kommer jag någonsin ha ett jobb där jag inte känner panik för att möta nya människor, och inte heller känner att jag förtvinar i ett liv av gråa rutiner.
 
Jag välkomnade den existensiella krisen med öppna armar. Då fanns det i alla fall en anledning till att ligga i sängen hela dagen och bara titta på serier, okapabel till att göra någonting annat. Jag grät också. Bara en gång, men tillräckligt mycket för att lämna ögonen röda och snoret rinnandes. Värdelös. Sedan somnade jag. Utmattad.
 
Till slut gick jag upp och satte mig i soffan. Gjorde ingenting produktivt, det var alldeles för mörkt för det. Men jag spelade spel. Lyssnade på musik. Scrollade i oändlighet på Tumblr. Försökte göra mig glad igen. Och visst, där någonstans började det tändas en gnista. Den blev aldrig starkare än ett leende, ett enstaka skratt, men att den var där över huvud taget gjorde att allt inte kändes så hopplöst. 
 
Jag orkade inte prata med någon annan än Camilla. Ett samtal med MJ också, men jag ignorerade flera samtal. Kollade inte ens telefonen. Det fanns ingen styrka, ingen ork. Det sitter fortfarande kvar idag. Jag orkar inte. Jag skjuter upp, tar det senare, låser in mig i musiken, försöker hitta en utväg. Något som bevisar att jag inte är värdelös, att jag kan leva ett normalt liv, att det finns en framtid där jag kan vara lycklig. 
 
Och jag håller fast vid den där gnistan. Ett leende. Ett skratt. Det är allt jag har.
Tankar | | 4 kommentarer |

Neglected

Dricker kaffe. Spyr på dagen, precis som de flesta dagarna som varit på senaste tiden. Vinterdepression kallar man det visst. Ändå lyser solen, bakom tunna gardiner av moln. Himlen är ljust blå och allt ser underbart vackert ut. Och här sitter jag, och kan bara fokusera på kylan som trycker på utifrån, på de nakna, kala träden som vajar i vinden, på tanken att om ungefär fyra timmar kommar det att vara kolsvart igen.
 
Men vad gör man liksom? Det är samma visa varje år, så fort vintern smyger sig fram, då är jag tillbaka där jag började. I mörkret. Desperat famlandes efter ljus i vardagen, någonting som kan göra mig glad igen. Vissa dagar går det. Vissa inte. 

Men i alla fall, blir det inga inlägg under längre perioder så vet ni alla fall varför. Det var allt ni behövde veta.
Tankar | | Kommentera |

Get me out of here

Ofta när mörkret faller och jag ligger i sängen, men är för trött för att somna, och det slutar med att jag ligger och vrider och vänder, då passar min hjärna på att spöka för mig. Bättre blir det inte när jag precis har läst ut biografin om mitt favoritband, de som lever sin dröm, som har turen att få göra det de älskar, hela dagen, varje dag. En existenskris är inget ovanligt i min värld, jag undrar nästan dagligen vad jag gör på denna planet, vad mitt syfte är, osv. Idag var det dock snäppet värre.

Det är så många frågetecken i mitt liv, och jag har ingen aning om hur jag ska lösa dem. Är så rädd för att jag ska göra fel, att vägen jag väljer leder mig till ett öde jag inte är nöjd med. Jag vill så mycket, men kan så lite.

Jag vill t ex aldrig hamna på ett jobb jag hatar, och vara fast där tills dödagar. Jag vill ut och resa, volontära, och se världen i all dess lycka och sorg, men för det krävs pengar, och för det måste man ha ett bra jobb, och för att få ett bra jobb behöver man utbildning, men vill jag verkligen spendera 3-4 år på en utbildning jag egentligen inte behöver, för att kunna få ett jobb jag inte vill ha? Författande betalar sällan alla räkningar (om ens några). Tänk om jag inte ens blir författare. Någonsin. Vad gör jag då? Lider igenom resten av livet tills jag kan gå i pension där jag får leva på skinka och knäckebröd för att jag inte började pensionsspara tidigt nog?

Det enda jag vill göra är att skriva, men inte ens det klarar jag av. Jag var aldrig ämnad för ett jobb. Jag vill försörja mig på att spela tv-spel, skriva halvtaskiga noveller och driva omkring. Jag vet, jag kan bli hemmafru. Nej juste, jag gillar inte barn... Vad gör jag här egentligen? Vad är mitt uppdrag i livet? Hur lämnar jag mitt avtryck på jorden? Hur gör jag för att inte bli bortglömd? För det är också läskigt — att bli bortglömd, att veta att om två hundra år kommer ingen att veta att just du någonsin har existerat. Om du inte gör något storslaget. Och hur många gör det i sin livstid? Skriver Harry Potter? The Great Gatsby? Fifty Shades of Grey? Kommer jag någonsin publicera en bok?

Är jag kanske ämnad för att hjälpa världen? Vara med och stoppa svälten? Krigen? Naturförstöringen? Rädda djuren kanske? Men vet ni vad man behöver för att göra sånt? Pengar. Och för att få pengar måste man jobba. Och för att få tillräckligt med pengar måste man ha ett bra jobb. Cirkeln går bara runt runt runt i ett oändligt kretslopp.

Kanske spelar det ingen roll vad jag gör. Jag är endast en del av en befolkning, en på sju miljarder. Jag är ingen alls. Och människor är så små på Jorden, och Jorden så liten i universum. Vad spelar det för roll vad jag gör när världen ändå kommer gå under så småningom? Ingenting har någon betydelse! Så kanske är det där välbetalda, själsdödande jobbet något att ha i alla fall, så man kan tjäna mycket pengar och leva livet som man vill. När man har gått i pension vill säga.

Tankar | | Kommentera |
Upp