Här kommer den existensiella krisen

Så att jobba som telefonförsäljare tog död på mig och mitt självförtroende snabbare än något jag någonsin har gjort tidigare. Två dagar klarade jag mig där innan min panik och sociala fobi tog över helt och hållet. Jag trivdes, på mornarna kände jag ingen ångest och bävan för att spendera åtta timmar på ett kontor.
 
Det var först när jag kom in dit, satte mig ner vid datorn och loggade in.
 
Jag satt och stirrade på skärmen framför mig och undrade vad personerna jag var påväg att ringa till gjorde just nu. Kanske låg de fortfarande och sov, kanske var de påväg till jobbet. Kanske var det så att de städade huset. Gjorde någonting. Och så ringer vi och stör. Motviljan började gro
 
Jag lyssnade på de runt omkring mig, hur de arbetade. Vissa kom bara till introduktionen, vissa kom lite längre. Men de flesta samtalen slutade ändå utan att de sålt någonting. Jag försökte räkna hur många sälj de gjorde i timmen, och hur många totala samtal de gjorde. Tänkte att jag skulle göra det idag, se hur stor chans det är att lyckas. Men jag satt bara och stirrade.
 
Till slut började jag skriva lite. Kreativiteten slår alltid till som bäst när man försöka skjuta upp något man måste göra. Då passar det för händerna att röra sig längs linjer på papper som en gång varit träd, som en gång varit frön. Så jag skrev. Skrev om saker på jobbet. En konversation som precis hade utspelat sig mellan mig och de två tjejerna som tagit hand om mig dagen innan. 
 
Det satt en ny person på platsen där min "mentor" suttit. Hon hade smala ögon brunt hår och en söt röst. Men sättet hon tittade på mig när jag bara satt där stirrandes, det var ingenting sött med det. Hennes blick var anklagande. Varför jobbar du inte? sa dem. Det är inte så jävla svårt? Jävla latmask. 
 
Så jag reste mig upp i ren protest. Hennes blick skulle inte döma mig. Och om jag inte jobbade, vad gjorde jag här då. I en sekund funderade jag på att sätta mig ner igen, låtsas som att ingenting hade hänt. Jag hade tänkt hela morgonen på det här. Var det värt att vara här? För pengar? Jag hade inte ringt ett enda samtal, jag skulle aldrig få någontin sålt. 
 
Till slut gick jag in till personen som varit min chef i exakt en dag och två timmar. Jag visste inte hur jag skulle börja, så jag stod tyst i några sekunder innan jag sa att jag inte visste hur jag skulle börja. Sedan förklarade jag.  Jag klarar inte av jobbet. Jag har lätt social fobi. Jag är introvert. Jag trodde det skulle vara lättare om jag inte såg personen jag pratade med. Jag hade fel. Jag gillar inte att prata i telefon.
 
Hon lyssnade och hon förstod. Min nya chef var bra på det sättet. Hon sa att vissa människor inte är skapta för sån här typ av försäljning. Att det var fler på det här jobbet som inte var lämpade. Hon bad mig stanna tills rasten för att inte väcka misstankar.
 
Tårarna kom inte förrän jag satt på bussen hem. Musiken i öronen väckte känslorna. Jag kände mig värdelös. Vilken människa sumpar ett jobb för att hen har social fobi? För att hen inte är kapabel till sociala interaktioner? Ensamhet och ångest. Kommer min introverta personlighet någonsin låta mig ha ett normalt liv? Kommer jag någonsin ha ett jobb där jag inte känner panik för att möta nya människor, och inte heller känner att jag förtvinar i ett liv av gråa rutiner.
 
Jag välkomnade den existensiella krisen med öppna armar. Då fanns det i alla fall en anledning till att ligga i sängen hela dagen och bara titta på serier, okapabel till att göra någonting annat. Jag grät också. Bara en gång, men tillräckligt mycket för att lämna ögonen röda och snoret rinnandes. Värdelös. Sedan somnade jag. Utmattad.
 
Till slut gick jag upp och satte mig i soffan. Gjorde ingenting produktivt, det var alldeles för mörkt för det. Men jag spelade spel. Lyssnade på musik. Scrollade i oändlighet på Tumblr. Försökte göra mig glad igen. Och visst, där någonstans började det tändas en gnista. Den blev aldrig starkare än ett leende, ett enstaka skratt, men att den var där över huvud taget gjorde att allt inte kändes så hopplöst. 
 
Jag orkade inte prata med någon annan än Camilla. Ett samtal med MJ också, men jag ignorerade flera samtal. Kollade inte ens telefonen. Det fanns ingen styrka, ingen ork. Det sitter fortfarande kvar idag. Jag orkar inte. Jag skjuter upp, tar det senare, låser in mig i musiken, försöker hitta en utväg. Något som bevisar att jag inte är värdelös, att jag kan leva ett normalt liv, att det finns en framtid där jag kan vara lycklig. 
 
Och jag håller fast vid den där gnistan. Ett leende. Ett skratt. Det är allt jag har.
Tankar | | 4 kommentarer |
Upp