Blodgivare
Igår gjorde jag någonting jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Jag vet inte om ni minns det, men jag skrev ett blogginlägg för typ tre år sen, kanske fyra, om mitt äventyr på en blodbuss på en hälsomässa. Sedan dess har jag gått i icke-terapeutisk terapi, det vill säga har utsatt mig för saker som krävt att nålar penetrerat huden, t ex tagit sprutor, tatuerat mig, diverse blodprov osv. För ca tre veckor sedan så fick jag för mig att jag skulle börja lämna blod och att det skulle vara en jättebra idé. Spontaniteten när den är som bäst. Eller värst. Jag vet inte.
I början av veckan fick jag en kallelse till blodcentralen som sa att jag var välkommen dit för att ge blod. Och så igår gick jag. Jag var så himla nervös och stillade dem med att smygvlogga och andas. Den första sköterskan var så sjukt otrevlig dessutom. Hon tog in mig i ett rum för att gå igenom min hälsokontroll, och när jag helt ärligt svarade att jag var skitnervös för att jag haft problem med nålar så tittade hon skeptiskt på mig och ifrågasatte om jag borde vara här. Att lämna blod inte var "någon terapisession". Ursäkta men anledningen till varför jag kommer och ger blod är irrelevant. Att jag faktiskt gör det är det viktiga. Efter det mötet kände jag mig inte alls speciellt lugnare, men satt där och drack på en Smakis och åt macka tills jag kände att jag var klar och gick in för att vänta på min tur.
Nästa sköterska som tog emot mig var motsatsen till det första mötet. Hon var trevlig, snäll och pepp. Hon nickade förstående när jag berättade att det var läskigt, berömde mig till en viss del och var helt okej med att jag filmade. Dessutom tog hon allt steg för steg, och pratade mig igenom hela proceduren, en procedur som bara tog ca 10 minuter. Sen fick jag en till Smakis, en ljusstake och sen åkte jag hem. Drog bort plåstret och såg att det var ett litet hål där. Inte som ett vanligt nålstick där det försvinner nästan direkt utan ett hål med 0,5mm i diameter kanske.
