Det är svårt att le, när världen är upp och ner
Idag har jag problem med människor. Inte person till person, utan mänskligheten som helhet. Det är inget nytt att jag inte är specielt överförtjust i mänskligheten vilken annan dag som helst heller, men idag känner jag en extra stor avsky. Tomt stirrandes ut genom fönstret och med tankarna fyllda av sorg och ilska, och tårar som reflketerar dessa känslor utan problem. Bieffekterna av att se dokumentären Bully.
Jag är så arg, arg över att vi ända in på 2000-talet har misslyckats så pass ordentligt som människor. Vi som sägs vara över alla andra, bättre än alla andra, smartare än alla andra, lever fortfarande i en värld där man inte får vara hur man vill, får bete sig hur som helst eller se ut på ett visst sätt. Att vi uppmärksammar problemen, tycker synd om alla drabbade personer ett tag, och sedan går vidare med våra liv i en härlig bubbla av ignorans. Att personer, barn, måste mista sina liv för att någon överhuvudtaget ska reagera, och till och med då med ett lätt motstånd och en attityd som visar att man mycket hellre skulle spendera sina dagar med att strökolla på tv och äta skräpmat än att försöka göra något för att motverka mobbningen som sker i skolan, på jobbet, på nätet och överallt på denna smutsiga planet. För det går ju inte att göra någonting. Eller?
Jag kan förstå att det är svårt. Mobbning har funntis så pass länge, i alla åldrar och alla tider att det är jobbigt att hitta faktorerna som får människor att hacka på de svagare, de som är annorlunda. Och när man väl har hittat faktorn, då måste man nu åt till mobbarna, till föräldrarna och till lärarna. Att visa dem effekterna, hur hårda ord, sparkar och slag kan förstöra ett barns liv helt och hållet. Man måste göra det på rätt sätt, man måste använda ord, och dessa måste vara väl valda, annars mister hela talet sin effekt. Det var en av tankarna som cirkulerade medan jag tittade på filmen. Hur? Hur skulle det gå till? Hur skulle man göra? Man kan inte använda våld, för våld föder bara mer våld. Nolltolerans? Relegering? Bita tillbaka med lika sårande ord? Stå på sig och låta orden rinna av som vatten på en gås? Lättare sagt än gjort. Och var drar man gränsen?
När jag var yngre, då blev jag mobbad. Inte på ett fysiskt sätt, folk knuffade aldrig in mig i väggar eller slog mig tills jag började gråta. Nej, min mobbning var psykisk. På grund av mitt östasiatiska ursprung blev jag ofta kallad namn som speglades därefter. Ord som ’jävla kines’ och ’risätare’. Jag fick ofta veta att invandrare inte betydde någonting, att inte hade någon talan, och jag var inte ens invandrare. Född i Sverige hade jag ”oturen” att få en sydkoreansk pappa och en svensk mamma. Men jag stod på mig, trots att osäkerheten hade ätit upp det mesta som var jag, så stod jag på mig. När jag pratade med lärarna så gick de direkt till barnen som mobbades, varpå barnen totalförnekade att de hade sagt något, och lärarna kunde inte göra mer. Då lärde jag mig att bita tillbaka, att istället för att ta åt mig synligt av dessa elak kommenterarer, fräste jag tillbaka något lika elakt och stod envist kvar på min plats tills jag var helt säker på att jag hade vunnit striden. Jag attackerad sällan, utan använde mina ord enbart som försvar, jag tänkte aldrig sjunka till den nivån. Aldrig. Mina ärr finns fortfarande kvar. Blandat med andra faktorer i mitt liv, har mobbningen bidragit till ett liv där jag har svårt att lita på folk, där jag alltid tror att förr eller senare kommer någon säga något elakt till mig, där jag fortfarande har problem att få strålkastarljuset på mig för att det är större chans att någon lägger märke till att jag är asiat, att jag är smutsig och inte borde få vara här. Där jag sällan pratar med folk jag inte känner eller litar på, för att de kanske säger något i stil med ’Håll käften jävla kines’. En mening som fortfarande kan få hårt grepp om min hjärna och vägra släppa. Jag har gått vidare, och kan se tillbaka på skoltiden som relativt bra. Jag hade mina vänner, folk som accepterade vem jag var trots mina små egenskaper, och jag nöjer mig med tanken på att människorna som mobbade mig och säkerligen många andra barn, kommer att få leva med det i resten av sina liv.
Men om man inte kan resa sig upp då?
I filmen får man höra om två pojkar, den ene 17 och den andre 11 som båda blev mobbade och båda tog livet av sig. Nu tror ju inte jag att mobbning kan vara ensam anledning för ett självmord, men kan mycket väl vara den avlösande faktorn. Har man inte någon bredvid sig som ser ditt värde, som kan stå upp för dig när du själv inte orkar, som finns där alla tider på dygnet med sitt stöd och sin kärlek, då blir det svårt att leva. Försök tänka er in i situationen, att dag efter dag få höra elak kommentarer, att man inte förtjänar att leva, att man är värdelös. Att tillsammans med dessa ord få hårda slag och sparkar, eller som i Alex Libbys fall (han var med i dokumentären), få huvudent inbankat i ett bussäte om och om igen. Att komma hem till sin familj och skämmas över att man blir så utsatt, att ljuga om vad som har hänt, att klistra på ett leende och säga att allt är fint, när man egentligen vill skrika ut sin smärta och samtidigt ifrågasätter sin existens.
Jag tror att många vuxna viftar bort sånt med ursäkter om att barn bara är barn, att de inte vet vad de håller på med egentligen. Att de bara retas lite. Föräldrar kanske lever i förnekelse, kanske vägrar att inse att deras barn blir hackat på, eller ännu värre — är den som hackar på andra. Allting kommer tillbaka till föräldrarna. Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn vet vad som är rätt och fel, och att mobbning är totalfel och inte borde ske någonstans i världen. Det är föräldrarnas ansvar att se till att utsatta barn får de stöd de behöver, vare sig det handlar om att konfrontera mobbarna, gå hos skolkuratorn eller flytta till en annan stad och börja om. Det är föräldrarnas jävla ansvar. Man kan inte förlita sig på att ett barn på 11 år vågar stå upp för sig själv och säga ifrån när det blir för mycket, att denne vågar säga till och bli kallad ’skvallerbytta’ för att man gått till lärarna. Det är ingenting man kan sätta på ett barn, utan det är något man måste se till att sköta som förälder.
Det är så lätt att göra skillnad. Stå upp för dem som blir illa behandlade. Bli vän med personen som alltid är ensam. Skapa en bättre framtid för barn (och vuxna) i hela världen. Var med och stoppa mobbningen. För vi är människor, och vi är bättre än så.