Japan, del 1

Efter en lång flygresa på alldeles för lite sömn (eller lagom i Bellas fall, som faktiskt lyckades sova), landade vi i Tokyo. Hoppade på första bästa tåg som skulle ta oss till Tokyo station, och konkandes på våra väskor tog vi oss till Kodenmacho där vi lyckades gå "vilse" tre steg utanför tunnelbaneuppgången. Det är inte lätt när vägskyltarna inte är översatta till ett alfabet man kan tyda. Efter lite hjälp från en vänlig man från ett snabbköp och en stor omväg, hittade vi till hotellet. Eftersom vi inte fick checka in förrän klockan två, ställde vi av våra väskor, gick och käkade lunch och tog ett varv runt området för att få lätt kunskap om hur man gick till tunnelbanan på bästa sätt.
 
När vi väl fick checka in, och ta oss up på hotellrummet insåg vi varför det var ett så kallat "business hotel". Det var inte gjort för att man skulle spendera mer tid än sömntid i det rummet. Eller städskrubb snarare. Det var knappt så att jag, Bella och våra väskor fick plats utan att något hamnade i kläm, men efter lite ommöblering så gick det an. 
 
Vi begav oss direkt till Shibuya för att kolla hur det var, och på tunnelbanan träffade vi en trevlig svensk och hans tyske kamrat och de guidade oss väldigt fint rakt ut till korsningen och lämnade oss åt vårat öde. Det var många intryck som kom rusandes på en gång, och in och ut från butiker gick vi. Bella ville shoppa direkt, men jag gick mest och tittade på allt. När vi kom till Shibuya 109 skulle man kunna tro att vi var i himmelriket, men det var så mycket butiker och ingenting passade och efter 4:e våningen var både jag och Bella psykiskt utmattade och åkte hem. Vi åt middag på hotellrummet och kollade på Japansk tv.
 



På grund av enorm jet lag, kunde varke jag eller Bella sova som man ska. Vi halv fyra vaknade vi båda och var redo att ta oss an dagen. Bara det att klockan var...well halv fyra. Förslaget kom i form av fiskmarknaden som ändå var en sådan sak som öppnar tidigt på morgonen och som stod på listan över saker jag ville se. Så vi begav oss dit, promenerade och njöt (konstigt nog) av den sömniga stadsdelen där folk ännu inte hunnit stiga upp än. Fiskmarknaden var helt öde och vi verkade inte hitta rätt över huvud taget förrän vi träffade en man, frågade om vägen och han vänligt berättade att hela marknaden är stängd på just den dagen vi var där. Besvikna åkte vi hem igen och sov lite mer innan vi började dagen "på riktigt". 

Vi bestämde oss för att ta oss an Ueno och gå på zoo. Sagt och gjort. Vi åkte till Ueno, gick in i parken, tog en tur förbi ett tempel där vi gjorde tempelsaker utan att veta varför vi egentligen gjorde dem, och sedan gick vi till djurparken. Vi promenerade runt där och såg alla möjliga djur, bl a en bajsande tiger, en bambukäkande panda, massor av pingviner, andra fåglar, noshörning, giraff och elefant, isbjörn osvosvosv. Det var lite mer exostiskt än Skansen. 
 
När vi kände oss nöjda med vad djuren kunde erbjuda oss, tog vi tunnelbanan till Akihabara, vilket var stadsdelen jag ver mest taggad på eftersom den är känd för sitt utbud av tekonlogi, och jag var inte besviken. Köpcentrum efter köpcentrum efter köpcentrum med elektronik. Datorer, kameror, hörlurar och mobiler. Förutom det är Akihabara känt för sina "Otaku-butiker", och jag och Bella gick in i ett par sånna också. Vi åt middag på en liten sushirestaurang som såg lovande ut, men det visade sig att ingen därinne kunde engelska, och språkbarriären var tydligare än någonsin. Dessutom skrattade hela restaurangen åt oss när vi försökte förstå och göra rätt. Trots det var hela personalen väldigt vänlig och hjälpsam och förklarade så gott de kunde om hur man "egentligen" äter sushi, och fick försöka översätta frågor som tre män i hörnet hade om oss. Vi lämnde båda restaurangen med ett härligt humör och glada miner. Gästvänligheten. Den går inte att beskriva.


Trots att Akihabra var en av min favoriter, var det dag tre dags för ytterligare ett äventyr. Vi skulle åka till Ghiblimuseet i Mitaka. För att kunna ta oss dit fick vi åka till Shinjukus tågstation och ta ett tåg som skulle ta 45 minuter. Därefter promenerade vi till museet i sig, eftersom det var en knapp kilometer och det var spännande att se omgivningen. Plus att vi var där lite för tidigt ifall det skulle skita sig totalt. 

När vi kom dit fick vi reda på att det var fotoförbud inne på museet så vi fick nöja oss med bilder från alla utomhusställen vi var på. Det var ganska synd för det var ganska coolt byggt med en burtrappa som gick hela vägen upp till högsta våningen som barn (och även Kim och Bella) kunde klättra upp för istället för de vanliga trapporna. Och så var det fullt med rum som visade hur Miyazaki gjorde sina filmer, och vi fick även se en kortfilm som utspelar sig efter Min Granne Totoro som var hur mysig som helst trots att man inte förstod ett ord av vad de sa (ingen textning heller). Men presentshoppen var nog det bästa av allt. Där gick vi loss bland alla plushies. När vi var klara testade vi dumplings för första gången och sedan åkte vi till Shibuya och Harajuku.

Morgonen efter bestämde vi oss för att pröva lyckan igen med fiskmarknaden. Vi vaknade vid sju och åkte direkt till stationen och denna gång var det en helt annan atmosfär. För det första var det faktiskt människor i rörelse där denna dag. Vi tänkte att det bara var att gå in, men vi blev stoppade av en vakt när vi försökte komma in där alla fiskar var, och sedan bortjagade från området (på ett fruktansvärt vänligt vis, som visade mer på att vakten var orolig för att vi skulle bli påkörda av galna bilister, än att vi inkräktade). Vi strosade runt bland alla andra saker så länge, åt morgonsushi som var ännu godare än den vi ätit två dagar tidigare (hur det är möjligt vet jag inte). Vi fick vänta i sammanlagt två timmar, och sedan blev vi insläppta och kunde gå omkring bland döda fiskar, levande fiskar, musslor, bläckfiskar, sjöborrar och allt däremellan. Det var lite hemskt att se hur vissa fiskar fortfarande kippade efter andan och hur vissa krabbor fortfarande försökte fly, men det var också väldigt coolt eftersom de hade massor av tonfisk som låg omkring och satan vad stora de fiskarna är. 

När vi kände oss klara med alla fiskisar som stirrade dött på oss åkte vi till Pokémoncentret. Bara det att vi återigen tog världens omväg och gick helt vilse och fick fråga om vägen, bara för att inse att det låg precis bredvid mataffären vi handlat i sisådär en timme tidigare. Pokémoncentret var allt jag kunde önskat mig, med plushies och leksaker och whatnot. Kunde strosat runt på de där kvadratmetrarna hela dagen, men istället bestämde vi oss för att tackla Harajuku på riktigt. Det var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade en tydlig bild av Harajuku framför mig när vi åkte, vilket var en större och coolare version av Camden i London, med gator fyllda med rockigare kläder, men istället såg det nästan ut som vilken annan stadsdel som helst, med fashionabla butiker och märken. Vi gick till Kiddyland, som var en dröm för en leksakstok som mig. Där fanns allt. Verkligen allt. Och det var rosa och gulligt och helt underbart. Varje sak hade sin egen avdelning (som ofta delade plan) och Hello Kitty fanns, Rilakkuma, Ghibli, Disney osvosvosv. Vi strosade runt på Harajuku resten av kvällen, åt en crepe som fick magen att be efter mer och handlade billiga Converse eftersom 1. Det var rea, och 2. De har inte samma status i andra länder som i Sverige. 

...TO BE CONTINUED...
Resor | |
Upp